2008-11-21
Ja idag tar jag min gamla kärra, som förhoppningsvis startar man vet ju aldrig, och beger mig med en nervös bilfärd till Åsbro för att gå på min första anställningsintervju på jag vet inte hur många år. Jag tycker inte att min anställningsintervju på Burger King räknas i detta fall eftersom att det då räckte med att man var blond så fick man jobbet, tror chefen då hade a thing for blonds haha eller något. Ivilket fall som helst så är jag sjukligt nervös, mår illa och känner mig allmänt konstigt. Enligt Daniel är jag en pussy men det anser jag att jag har rätt att vara, bara för att han har nerver av stål och anser att gråta och må dåligt är ett tecken på svagt psyke så behöver inte alla tycka det (har haft ofantligt många diskussioner om just det ämnet). Men jag får hoppas att allt flyter på bra och att jag inte gör bort mig helt.. Men har ju i såfall en andra chans på jobbintervjun på måndag (som jag helst av allt vill ha), men ett första intryck är ju alltid bra att ge. Inte så bra kanske att kliva in och skaka av nervositet det första jag gör. Men det är väl kanske som när man är rädd för att flyga (ja jag är rädd för att flyga och det vet Pernilla eftersom jag satt och häll henne i handen vid starten till Korfu) det är bara att intala sig själv "jag kan flyga, jag är inte rädd"..
Det är konstigt egentligen att så fort man fått en arbetsintervju så ringer det flera, igår ringde de från ett annat assistent bolag och pratade och hon skulle återkomma senare efter hon gått igenom deras brukare för att se om det fanns någon som passade just mig.. Men det är bara bra tycker jag för nu känns det verkligen som om det går bättre på den fronten.. Det gäller att vara optimistisk hela tiden så kan Daniel ta sitt prat om realistisk och köra upp någonstans :).

Ikväll kommer DG hit också, vi ska knåpa ihop en liten present till Hannah som vi ska ge henne imorgon :). Hoppas att hon blir glad, det skulle jag bli i allafall :)..

Nej nu måste jag göra mig iordning.

Önska mig lycka till :).

Lycklig den som inte sörjer över vad han saknar, men som glädjs åt vad han har.

0 kommentarer:

Familjen

Min fina familj som denna blogg i första hand handlar om. Jag heter Caroline, är 25 år och arbetar som vårdare i Örebro. Mannen i mitt liv heter Daniel, han är min trygghet och den som tar ner mig på jorden när jag ibland svävar bort lite för högt. Tillsammans har vi vår son William som betyder allt för oss! Vi bor i Kumla i en lägenhet med våra två katter och i denna blogg kommer du att få följa vårt vardagliga liv och allt som hör till!

William

Vår älskade lille prins William föddes 101007 och livet fick en helt ny mening. Det är bus från morgon till kväll och nu tar han även klivet ut i barnomsorgen, vilket betyder ännu mera bus!

Följ min blogg :)

Follow Caroline