2010-06-16
Farfars sista sommar!
Jag var aldrig rädd för döden.
Farfar.
Förrän den innebar att aldrig mera se dig.
Och jag tror att jag har glömt hur det lät;
ljudet av tystnad.
Rösterna i mitt huvud låter mig inte ens andas,
när de obönhörligt skriker i munnenpå varandra.
Och demonerna får mig att undra om verkligheten
är på riktigt.
Eller om spökena viskade sanningen.
Jag längtar,
jag längtar tillbaka till tiden,
då tystnaden ringde irriterande i öronen.
Och då världen var i färg,
istället för denna tunna gråskala.
Men jag samlar ihop min trasiga skugga,
och fortsätter vardagen.
Även om jag så väl vet att
imorgon bara är dagen som kommer tvinga idag att bli
igår.
För nu är jag rädd för döden
Farfar
För jag vet att den inte kommer att ge mig dig tillbaka.
Farfar, i mina ögon har du alltid varit en hjälte!
Göran Wilsson 310320 - 060929
Gravidhormonerna gör mig sentimental, jag tänker på farfar och bebisen i magen och jag vet att han skulle vara så glad för min skull. Det gör ont i mig att veta att bebben aldrig kommer att få träffa världens underbaraste människa, men jag kommer att berätta om honom, berätta alla knasigheter farfar hittade på med oss, berätta hur underbar han var. Han finns inte mer, men han kommer aldrig att bli bortglömd.
Jag var aldrig rädd för döden.
Farfar.
Förrän den innebar att aldrig mera se dig.
Och jag tror att jag har glömt hur det lät;
ljudet av tystnad.
Rösterna i mitt huvud låter mig inte ens andas,
när de obönhörligt skriker i munnenpå varandra.
Och demonerna får mig att undra om verkligheten
är på riktigt.
Eller om spökena viskade sanningen.
Jag längtar,
jag längtar tillbaka till tiden,
då tystnaden ringde irriterande i öronen.
Och då världen var i färg,
istället för denna tunna gråskala.
Men jag samlar ihop min trasiga skugga,
och fortsätter vardagen.
Även om jag så väl vet att
imorgon bara är dagen som kommer tvinga idag att bli
igår.
För nu är jag rädd för döden
Farfar
För jag vet att den inte kommer att ge mig dig tillbaka.
Farfar, i mina ögon har du alltid varit en hjälte!
Göran Wilsson 310320 - 060929
Gravidhormonerna gör mig sentimental, jag tänker på farfar och bebisen i magen och jag vet att han skulle vara så glad för min skull. Det gör ont i mig att veta att bebben aldrig kommer att få träffa världens underbaraste människa, men jag kommer att berätta om honom, berätta alla knasigheter farfar hittade på med oss, berätta hur underbar han var. Han finns inte mer, men han kommer aldrig att bli bortglömd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Jättefint! Jag förstår vad du menar, jag känner likadant med min farmor och farfar. Jag fick veta att jag var gravid några dagar innan farfar gick bort och det känns tungt. Men som du skriver, man får se till att hålla minnet vid liv genom berättelser.