Jag hade redan bestämt att jag skulle försvinna, rädslan över det var värst. Jag gick i sjuan, var tretton år och oändligt trött på att leva. Jag hade alla frågor men inga svar. Mitt inre värkte och min kropp hade vuxit sig alldeles för stor. Jag längtade, men visste inte efter vad. Smärtan var ordlös och ångesten oförklarig. Jag hatade mänslikheten, men den jag hatade mest var mig själv.
Lunchrast.
Ett par osmörade knäckemackor och lite sallad utan dressing i en ful matsal där personalen inte visste vad vegetarian betydde. Det var en sån där tråkig matsal som bara så patetiskt ut när den skulle julpyntas, den förstörde särskolans omsorgsfullt gjorda julpynt. Där satt jag under tystnad och tryckte i mig min gigantiska lunch med vatten till. Jag lyssnade på klassens tjat och inte ett ord tycktes angå mig, gömde min tallrik för läraren han fick inte undra. Smög in på toaletten och hoppades att alla skulle sakna mig. Böjde mig över toalettstolen, blundade och satte fingrarna i halsen.
Kväljningar. Galla. Blod på fingrarna. Orkade inte mer.
Stirrade på mig själv i spegeln, ansiktet var så fult. Stirrar man en stund blir det förvrängt, jag stirrade tills knäna vek sig under mig, då hade det för länge sen ringt in. Mina tårar var salta och jag ville försvinna, rädslan över det var värst!