Du kämpade tappert in i det sista.
Ville aldrig ge upp.
Dagen kom då orken inte längre fanns och du beslöt dig för att ta farväl.
Du lämnade oss kvar men vi ses igen.
Tack för tiden vi fick med dig, tack för all kärlek du gav.
Livet är som en dans men dina steg blev för svåra.
Vi lovar att vi ska dansa våra väl tills tiden kommer då vi ses igen

Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Det känns som igår när jag såg dig ligga där i sjukhussängen. Såg dig vrida dig av smärta, såg dig tyna bort allt mer. Jag önskar att du fanns kvar hos oss, önskar att du kunde säga att allt kommer att bli bra.
Farfar jag saknar dig, det är en saknad som inte kan ersättas av någonting. Jag önskar att jag kunde ringa till dig och bara få skratta till allt det tokiga du hade att säga..

Jag är så arg på mig själv farfar, för hur jag än försöker minnas hur det var när du var frisk så kan jag inte det utan att titta på fotografier innan.. Jag ser bara den sjuka farfar när jag sluter mina ögon och det gör mig så himla arg. För jag vill inte minnas dig som sjuk, jag vill minnas dig som stark och frisk, men det går inte alltid.

Jag är så otroligt glad att du fick vara med om våra studenter, man såg stoltheten i dina ögon då. Men samtidigt är jag så ledsen för allt du missar, det är så mycket jag önskar att du fick ta del av.

Jag vill backa tiden tills vi var små igen och vi var ute och åkte i bilen med farmor, du tyckte det var så roligt när jag var med för jag lyssnade på dina historier medan de andra sov.. Men om jag kunde backa tiden så skulle jag ha lyssnat ännu bättre så att jag hade kunnat berätta de där historierna vidare..

Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig. Du var och är min hjälte och den plats du har hos mig kan ingen någonsin ta!