Är det något jag lärt mig under mina 27 år i livet är att man ska ta tillvara på vänner man har. Visst många har försvunnit längs med vägen, man har olika syn på livet, prioriterar olika saker osv. Ska inte sticka under stolen med att vissa försvann när William kom, dessa människor är inga jag lägger min energi på idag utan man ses ibland och så är det med det. Andra finns där fast man glömmer bort att värdesätta varandra, tar varandra för givet och så rinner vänskapen ut i sanden. Sedan finns dem som är djupt rotade i ens hjärta som man skulle kunna gå genom eld för, man finns där för varandra både i ledsna och glada stunder, går över toppar och genom dalar tillsammans men hittar ändå alltid tillbaka till varandra. För mig är det äkta vänskap, när man kan gå igenom svårigheter svälja sin envisa stolthet och hitta tillbaka till varandra. Sådan vänskap värdesätter jag högt, högre än något annat. Även om tiden är tung i dalarna så gör hoppet ändå att man orkar ta sig igenom dem, jag tror att precis som i ett äktenskap så behövs både toppar och dalar för att man tillsammans ska kunna växa sig starkare och värdesätta sin vänskap ännu mer!