Allt började igår morse (eller natt om man vill se det så) vid kl 4, vaknade och var extremt kissnödig. Gick sedan och la mig igen men kunde inte riktigt komma till ro då jag hade ont i magen, sedan började trycket bakåt och jag förstod att något var på gång. Gick upp och vankade vid 6, packade färdigt väskan och fixade. Det onda ökade så jag väckte Daniel och sa att idag är det nog dags. William vaknade och fick sin välling, Daniel ringde Berit och sa att hon kanske skulle behöva komma. Ringde in till Karlskoga och förklarade läget, eftersom jag hade haft ont sen kl 4 så tyckte de att jag kunde komma in så de fick titta på mig då vi hade en bit att åka. Hade värkar hela vägen in, men kunde ändå behärska mig. Fick ett rum och fick träffa två super rara barnmorskor som hette Maria och Sofia, de tog ett ctg och kände om jag öppnat mig. Jag hade bara öppnat mig 2 cm och egentligen ska man åka hem då och vänta, men de sa att vi skulle ut och promenera så skulle vi kika vid 12 hur mycket som hänt. Klockan gick och värkarna ökade, klockan blev 12 men vi beslöt att vi skjuter på undersökningen och jag fortsätter att vandra inomhus. Smärtan ökade samtidigt som jag blev tröttare och tröttare vid varje värk, somnade nästan när jag försökte andas med värken lutad mot väggen i korridoren. Klockan 14 orkade jag inte mer, ville ha något mot smärtan.

Idag är den dagen här som vi så länge väntat på, dagen då älskade lillebror är beräknad. Än så länge verkar han trivas himla bra där inne, till sin mammas olycka då jag börjar tröttna rätt rejält på detta. Men jag vet att han kommer när han är redo och att det inte finns något man kan göra åt saken. 

Är det något jag lärt mig under mina 27 år i livet är att man ska ta tillvara på vänner man har. Visst många har försvunnit längs med vägen, man har olika syn på livet, prioriterar olika saker osv. Ska inte sticka under stolen med att vissa försvann när William kom, dessa människor är inga jag lägger min energi på idag utan man ses ibland och så är det med det. Andra finns där fast man glömmer bort att värdesätta varandra, tar varandra för givet och så rinner vänskapen ut i sanden. Sedan finns dem som är djupt rotade i ens hjärta som man skulle kunna gå genom eld för, man finns där för varandra både i ledsna och glada stunder, går över toppar och genom dalar tillsammans men hittar ändå alltid tillbaka till varandra. För mig är det äkta vänskap, när man kan gå igenom svårigheter svälja sin envisa stolthet och hitta tillbaka till varandra. Sådan vänskap värdesätter jag högt, högre än något annat. Även om tiden är tung i dalarna så gör hoppet ändå att man orkar ta sig igenom dem, jag tror att precis som i ett äktenskap så behövs både toppar och dalar för att man tillsammans ska kunna växa sig starkare och värdesätta sin vänskap ännu mer!